och du är den första människan jag försöker krypa under skinnet.
varför finns det inget mellanting. jag kan inte säga de tre små orden och jag tycker om dig mer än att bara tycka om.
kom till mig.
var med mig.
för jag är kär.
tror jag.
någon sa någongång till mig att när man är kär vet man det. att det inte är förknippat med något kanske. jag vill vara med dig tills jag har tröttnat på dig. det är stort för att vara mig.
om jag inte hade känt mig så omtyckt av dig hade jag nog aldrig vågat. jag vågar inte blotta mitt hjärta och sedan vänta på att bli krossad eller kramad. jag har inget behov av att kunna säga att du är min pojkvän.
du är min kille, min pojke och min vän. det tycker jag räcker. jag är ju din tjej, din flicka och din vän.
jag hatar att jag tänker så mycket på saker som inte har en lösning, som inte kan ha någon lösning. som bara rinner ut i sanden och man står och ser på.
jag vet att du kommer hålla om andra. och jag med. jag vet att det kan förstöra. du med.
jag tror att jag kommer vakna upp brevid någon annan än dig för att jag vet att du kommer att göra det. för att du känns som någon som vänjer dig, tar seden dit du kommer. gilla läget mer än jag. jag hatar att jag tänker på det sättet. jag hatar ännu mer att det kommer att hända.
då är det inte du och jag längre.
är jag verkligen beredd på att skriva en saga som inte har ett lyckligt slut? är det värt det?
är det värt att inte vara med och skriva en saga som inte har ett lyckligt slut? är du värd det?
jag tror att jag kan komma att älska dig.
jag vill ha dig. jag har dig. varför är det då så svårt?
jag tjatar mig trött. sliter ut ditt namn. längtar efter din famn. dina fina klappningar. DIG. men det är inte till dig jag skriver. jag skriver till mig själv, och kanske någon annan som råkar läsa mitt ältande.
det är så mycket som försigår i min hjärna som jag inte vet att jag tänker. jag tänker på dig för mycket för mitt eget bästa. jag tänker på "oss" som aldrig kommer bli VI.
inte på riktigt men jag kan låtsas. det är jag bra på. leka, låtsas och lämna. alla ell.
jag förstår inte vad det är jag är rädd för. du känner mig och jag känner dig. samtidigt är det så mycket vi inte vet men det är det som är spänningen. jag trodde att jag var en person som behövde spänning hela tiden. nu har jag insett att det inte alltid behöver vara så. jag behöver också känna mig trygg. det gör jag med dig. det är kanske därför jag vågar mer med dig.
du får mig att känna mig trygg.
om du var min kille.
då skulle jag älska dig kravlöst.
jag skulle ställa upp i vått och torrt.
vara där när du minst anade att du behövde.
jag skulle skrika ut till hela världen, att det var du och jag.
jag och du.
på obestämd tid.
jag vill ge dig så mycket. vara där.
jag vet att jag blir stiff och konstigt.
jag är sån.
du gillar inte det men du gillar mig,
och jag gillar verkligen dig.
mer än jag vill.
bara så jävla pissig tajming.
du är ett gift jag är beroende av.
helst
.
jag håller på att bli en såndär tjej som var min mardröm. som bara försvann från sina vänner, för att hon genuint och ärligt helst av allt ville vara med honom. en sådan tjej som kollade sökande, letande, när han inte var där. en sån tjej som är förjävlig att umgås med. värsta sorten.
samtidigt gillar jag dig så mycket att jag känner det i hela kroppen. den inverkan du har på mig tror jag ingen annan någonsin har haft. jag gillar inte att inte ha kontroll.
jag kan säga så mycket dumt till dig. snacka så mycket goja, utan att egentligen mena ett ord. och du håller med. för att vi ska verka vara på samma nivå? kanske. jag borde nog fråga. eller inte. men det kan också få mig irriterad, att du håller med om saker du kanske egentligen inte tycker. speciellt när du håller med om saker jag säger, som jag själv inte ens står för.
jag ska ge dig mer bekräftelse. jag vet. du behöver det.
jag känner att det bara blir bättre och bättre av att verkligen lära känna varandra. att jag bara gillar dig mer och mer.
kan du sluta lämna mig. deal? bra.
för du har mig i en liten ask.
på riktigt.
och längtar.
på riktigt.
fan.
tur att du inte vet. inte anar. det är tur.
skrattar åt sig själv. med sig själv. men aldrig med mig.
och det kanske värsta är att jag har blivit så. jag har blivit den som avbryter. den som är självupptagen och ofokuserad. fy fan. det gör mig så arg. mest på mig själv. jag borde nog flytta.
och jag vill bara sluta vara en sådan jävla mes som inte inser hur runtdonad jag blir hela tiden.
och kanske den värsta sortens allergi är att bli runtbossad. sköt du ditt, så sköter jag mitt. men det är inte så jävla lätt. jag orkar inte bråka. mest nu för att jag inte bryr mig. faktiskt, helt seriöst, ärligt, innerst inne. jag bryr mig inte. hör du det, JAG BRYR MIG INTE!!
och det sorgligaste av allt är att jag är så dålig på att ljuga. det är klart som fan att jag bryr mig. men det är inte bara ditt fel. kanske främst mitt, för att jag gör det dåliga. sen är det andra saker, i huvudsak två. inga småsaker. jag som alltid brukade gå o samla på mig dem, småsakerna som gjorde livet surt. eller lyckligt!
jag bryr mig så att mitt hjärta värker, ögon svider och sömnen aldrig vill infinna sig.
jag kanske borde gå av. bara sådär.
om du går vänster, går jag höger.
att du ska slita ut mitt hjärta o tappa bort det. men inte med flit.
kärleken är inte blind, den är realistisk. precis som du. och jag.
just nu sårar jag bara dig. jag märker det och jag gör inget åt saken. jag kan inte. vet inte hur jag ska vara mot dig längre. för du vill utveckla "oss".
det finns inget "oss". inget "vi" att bygga vidare på. inte på riktigt. vi lever i en låtsasvärld där båda är superkära o kommer leva lyckliga i alla sina dagar. men vi kommer inte vara ihop när du reser. och när du kommer tillbaka, vem vet var vi står då.
jag är bra att förstöra för mig själv. och mig själv.
jag sa till dig att jag inte vill bli kär
men jag måste plugga (med böcker jag inte har) och gå ut med hunden (jag inte äger).
vad som helst för om jag säger ja, då vill du veta saker om mig. lära känna mig. o det är det normalt folk gör. dom konverserar. men jag hatar frågor. hatar när folk vill krypa in under mitt skinn. då springer jag. för livet. men det är det som har varit saken med dig, jag har inte sprungit. inte än. och jag hoppas att jag inte kommer. för det är ju du.
men man vet aldrig med mig.
har du tänk på att jag kanske är rädd? att mitt hjärta kanske bankar i hundranittio o jag är livrädd att du ska höra? för jag vill ha dig o du ska åka. och det gör mig skräckslagen.
jag sa till dig att jag inte vill bli kär i dig. och ändå gjorde du inget. du har nog glömt att det är svårare att bli lämnad än att lämna.
det har inte jag.
när det enda jag behöver säga är tre små ord
kär. inte kär.
åka. inte åka.
flytta. inte flytta.
plugga. inte plugga.
lycklig. inte lycklig.
varför har det blivit så många "inte" på sistone. negativt. sådan jag inte vill vara. jag inte är.
men om man själv är som en berg- och dalbana som aldrig saktar ner. hur ska någon lyckas hinna hoppa på?
jag vill bli läst, utan att behöva öppna mig. bli älskad utan att behöva känna mig skyldig. ge utan att känna mig naken.
för mkt begärt? kanske. egoistiskt? säkert.
o denna någon som etsar sig fast i min hjärna. är så kär. o så okär. samtidigt.
det svåraste som finns är att gilla sig själv. o så dom där tre små orden...
